Mera Luang Prabang

Andra dagen i Luang Prabang ägnade jag mest åt att cykla runt och återupptäcka staden. De flesta guesthouses hyr eller lånar ut cyklar och det är ett smidigt sätt att ta sig runt.
För den som besöker staden för första gången så kan jag rekommendera några utflykter:
En båtutflykt till Pak Ou grottorna är ett trevligt sätt att uppleva floden. Dessutom är själva grottorna ganska fantastiska med flera tusen buddafigurer. Man tror att de första buddorna placerades i grottorna på 1500-talet, men grottorna har varit en helig plats i flera tusen år. På tillbakavägen till Luang Prabang besöker man en såkallad "Wiskey Village" där de tillverkar Lao Lao, det laotiska risbrännvinet. Här kan man köpa med sig LaoLao och risvin om man vill eller bara kolla på produktionen. Det finns också en liten textilmarkad i byn.
Om man besöker Luang Prabang i Oktober- November -Decemner så kan man även göra en utflykt till något av vattenfallen i närheten. Väldigt fina! Men längre in på torrperioden (Februari -Mars) så är det dåligt med vatten i fallen och därmed inte mycket att se.
Inne i själva stan så ska man så klart klättra upp på Mount Phu Si. Stämningsfullt och jättefin utsikt. Det finns också en del andra fina tempel att besöka.
En personlig favorit är marknaden. Den riktiga marknaden alltså, inte de små mer turistinriktade inne i stan. Den går under namnet nya morgon marknaden eller Phusi market och ligger en bit utanför centrum. Det tar ungefär en kvart att cykla eller 5 minuter med tuctuc. Här kan ni se alla upptänkliga sorters mat. Dessutom säljs tobak i lösvikt och alla upptänkliga sorters lokala snacks. Numera finns det även en del köksutrustning och elektronik till salu på markanden.

Bananblommor

Sticky rice i olika färger

Citrongräs och kryddträ

Tobak

Att bara strosa runt i stan och dricka kaffe på olika små ställen är mycket rogivande och fotoobjekten närmast ramlar över en.

 

På kvällen åt jag på en av stadens bättre laotiska restauranger -  Tamarind.

Himlans gott! På väg från restaurangen träffade jag några holländska tjejer som jag pratat med föregående kväll. De berättade att de skulle ta en matlagningskurs med restaurangens matlagningsskola nästa dag. Då bestämde jag mig för att också ta en matlagningskurs - inte för att jag lär mig så mycket matlagning på en sådan kurs (jag är ju kock...), men det är alltid ett perfekt tillfälle att lära sig mer om olika råvaror. Tamarinds kurser till nästa dag var fullbokade, men de rekommenderade en konkurent - Tamnak Lao. Tamnak Lao hade gott om platser på sin dagkurs, så den fick det bli!

Luang Prabang

Det här rör alltså fortfarande den resa som jag gjorde i januari - februari 2016.

Dags att ge sig vidare efter några givande dagar i Phonsavan. Jag begav mig till biljettkiosken bredvid marknaden på den gamla landningsbanan och köpte en biljett. Dagbussarna till Luang Prabang är minibussar, till skillnad från i Thailand så får man gärna ha med bagage på minibussarna i Laos. De spänner helt enkelt fast det som inte får rum inne i bussen på taket.
En del av de vanliga lustigheterna som man får räkna med vid bussresor i Laos: Plötsligt vänder bussen och kör tillbaka - vi har missat att plocka upp några passagerare längs vägen. Tydligen hade de chaufförens nummer och ringde och bad honom vända :) Jag antar att de åker den bussen ganska ofta...
Bussen till Luang Prabang följde en väldigt vacker vägsträckning. Ganska dramatiskt på sina håll med djupa dalar och höga berg. Ganska slingrig och smal väg, men helt ok hel asfalt. Vi stannade som vanlig för en liten mat/kisse/rökpaus efter ungefär 4 timmar. Jag blev ganska förvånad när vi var framme i Luang Prabang bara två timmar efter stoppet. Snabb och ganska bekväm resa alltså.

Man sticker inte precis ut hakan om man säger att Luang Prabang är världens vackrast belägna stad. Du kanske har någon som du tycker ligger ännu vackrare, men du måste ändå medge att det ska mycket till för att slå Luang Prabang.
Tyvärr så börjar staden bli lite smått sönderälskad. Alla vill komma hit. Fullt förståeligt, men en del av den gamla charmen har gått förlorad. Alla verandor ut över floden, som tidigare var uteplatser för de som bodde i huset på andra sidan gatan, är nu restauranger och caféer. Eller så har hela huset byggts om till Guest House eller hotell. Det är fortfarande väldigt trevligt och det är så klart bra att de gamla husen renoverats. En oroande trend är att kinesiska affärsmän köper upp alla hus som blir till salu nu. De förbereder sig för alla kineser som kommer resa hit när järnvägen blir färdig. Jag är osäker på om staden överlever så mycket nya turister som det kommer föra med sig.

Nåväl jag hade bestämt mig för att bo på andra sidan Nam Khan (den mindre floden). Förra gången jag var i Luang Prabang blev jag nämligen väldigt förtjust i bambubron som går över floden. På andra sidan finns det också en hel del guesthouses och småhotell som håller god klass till ett rimligt pris. Jag hade bokat in mig på Villa Ban Phan Luang. Någon dag innan hade hotellets ägare mailat mig och meddelat att man tyvärr lyckats dubbelboka och undrade om jag kunde tänka mig att bo på ett grannhotell istället? Det kunde jag ju ställa upp på. Han erbjöd sig att hämta mig vid bussen och se till att jag hittade rätt hotell. När jag kom fram till staden så ringde jag honom alltså och han kom och hämtade mig på sin moppe. Mycket trevlig service!

Vi körde över den gamla stålbron och jag blev avlämnad vid mitt hotell. Jag har tyvärr glömt vad hotellet hette, men det var mycket trevligt, hade bra frukost och låg nära bambubron.

Bron kostar 5.000 kip "tur och retur" under dagtid, men på kvällarna är den gratis. De tar avgiften för att spara pengar till nästa års bro - bron brukar nämligen spolas bort av floden under regnperioden.
På min sida floden finns en trevlig restaurang där man kan sitta och titta ut mot floden och gamla stan. De har god laotisk mat (om än lite dyr), som är fint presenterad och lättillgänglig för västerlänningar.

Mera Phonsavan

Resten av dagen tillbringade jag med att cykla runt i stan. Phonsavan är ingen vacker stad. Uppsmälld längs med vägen i anslutning till en gammal landningsbana. Jag tror att det äldsta huset är postkontoret - det verkar vara det enda huset från kolonialtiden.

På kvällen åt jag mat på stadens indiska restaurang - kul med lite omväxling. Pratade med några tjeckiska killar som berättade att i Sapa i Vietnam (där de varit några dagar tidigare) så hade det legat snö. De hade visat de vietnamesiska barnen hur man bygger snögubbar! Även i Phonsavan var det som sagt riktigt kyligt. En varm dusch innan jag kröp ner i sängen kändes helt rätt!

Nästa morgon kom Bouan och hämtade mig med sin moppe. Han hade erbjudit sig att visa mig runt på plain och jars på sin lediga förmiddag. Vi åkte ut till Jar site 1:

Mycket imponerande och intressant. Det finns sådana här stenkrukor utspridda i hela området, men man bör bara titta på dem på de godkända platserna - hela regionen är ännu långt ifrån rensad på bomber från Vietnamkriget. Det här är ett av de mest bombade områdena i världen.
Landskapet i Xieng Kouang ser helt annorlunda ut än de flesta andra delar av landet. Öppet och böljande. H

Efter att vi ätit lunch på ett ställe i stan så stack Bouan tillbaka till jobbet och jag bestämde mig för att besöka marknaden. En riktigt rolig marknad belägen i en gammal flyghangar.

Det är som sagt ganska fult i Phonsavan. Så här ser det ut bakom marknaden (bredvid busstationen).

Kvällen avslutades på en italiensk (!) restaurang nära mitt guesthouse. De hade öppen spis - riktigt härligt eftersom det var ännu kallare den här kvällen (ner mot 2 grader).

Phonsavan

Efter några dagars slappande i Vientiane så var det dags för nya äventyr. Jag hade bestämt mig för att besöka Phonsavan för att titta på Plain of Yars och för att uppleva en för mig ny del av Laos.
Jag tog en tuk-tuk ut till norra busstationen (som ligger en bra bit utanför centrum) och köpte en biljett till Phonsavan. Om du vill resa till Phonsavan så tänk på att det kanske inte står Phonsavan på bussen, utan istället Xieng Khuang som är namnet på provinsen. Busschauffören och stationsarbetarna "samlar" in resenärerna när det är dags för bussen att gå (tidtabellen är inte exakt - bussen väntar en stund med att köra om den inte är full) - då ropar de Xieng Khuang. Men om de ser förvirrade utlänningar så brukar de fråga vart man ska eller be att få se biljetten så att man kommer på rätt buss. Bussen till Phonsavan är liten och inte superbekväm.
På min bussresa träffade jag två trevliga personer som kunde prata engelska och berättade lite om sig själv - en man som var advokat och hans kusindotter som pluggade på lärarhögskolan utanför Phonsavan.

Vägen var till en början bra. Vi stannade efter ca 5 timmar och käkade vid en "vägkrog" - god nudelsoppa. Efter ytterligare en timmas resa började vägen bli riktigt usel:

Tydligen hade stora delar av vägen spolats bort i de kraftiga regnen under regnperioden. Efter ytterligare någon timma kom vi fram till vägbyggena - nu skulle vägen byggas ordentligt! Resan till Phonsavan tog över 10 timmar. När vägen är i skick ska det ta 8.
Bussresor i Laos är kul. Bussarna är det stora transportmedlet nu för tiden. Nästan all post och alla paket skickas också med bussarna - mycket snabbare och säkrare än att försöka använda det usla postsystemet. Bussarna är ofta usla, men människorna är roliga; äter, pratar och sover. Bli inte förvånad om levande djur (höns t.ex) åker inne i bussen. Om man vill ha en bekvämare, men tråkigare, bussresa så kan man istället boka biljett till en lite dyrare VIPbuss - de har AC och inga djur :)

I Phonsavan hittade jag ett ok guesthouse - White Orchid. Mitt stora rum kostade egentligen 200.000, men jag fick det för 150.000 (jag var ju ensam och de små rummen var slut). Guesthouset var ganska tråkigt, men rent, och en stor fördel var att badrummet hade obegränsade mängder med riktigt varmt vatten och bra tryck i duschen!
Det var riktigt kallt i Phonsavan - typ 6 grader på natten, på dagen var det runt 20 - ganska bekväm temperatur när man vill titta på sevärdheter.
Morgonen därpå hyrde jag en cykel och cyklade ut till "Teachers training college" utanför stan. Jag hade helt enkelt blivit nyfiken och tänkte att jag skulle hälsa på min bekant från gårdagen bussresa. När jag kom fram så märkte jag att alla lärarna såg lite nervösa ut - de trodde att det var något officiellt besök som de hade glömt/missat :D Tyvärr så var det studiedag så min nya bekant var inte där. Däremot blev jag visad till "The English Department" där en av lärarna erbjöd sig att visa mig runt. Riktigt kul att se hur det funkar på en skola så här på landsbygden och intressant att hör vilka problem lärarna upplever. De största problemen som min guide Bouan (Bouangern) upplevde var bristen på vettigt engelskspråkigt undervisningsmaterial och att de för tillfället inte hade någon "native english speaker" på skolan. Ett annat problem var att det inte fanns rinnande vatten, vilket gjorde det svårt för studenterna att hålla sina rum rena.

Bouan var en riktigt trevlig kille (ovanligt allvarlig för att vara Laot). Efter rundvisningen frågade han om jag ville förlja med hem och äta lunch med honom och hans fru. Det ville jag ju så klart. Frun (som undervisar blivande förskolelärare) och hennes kollega höll på med lektionsplanering på vardagsrumsgolvet när vi kom, men snabbt plockade de undan och så började de med maten.

På lite drygt en halvtimme hade de lagat bambusoppa, sur bambusallad och några andra rätter. Dessutom hade lite grillad fisk och kyckling inhandlats och riset plockats fram. En riktig festmåltid tyckte jag! Så här gör vi varje dag sa de!

Mot Laos genom Isaan

Efter mitt smått misslyckade, men ändå trevliga, kitesurfningsäventyr så var det dags för mig att ge mig ut på vägarna igen. Som flera gånger tidigare när jag rest på egen hand så begav jag mig i riktning mot Laos. Nordöstra delarna av Thailand (Isaan) och Laos passar väldigt bra att resa i som ensam kvinna. Stämningen är väldigt lugn och man känner sig aldrig speciellt utsatt.
Från Hua Hin går det en direktbuss till Khorat (Nakhon Ratchasima). Bussen var mycket bekväm och tog ca 8 timmar. Khorat är en väldigt trevlig och ganska stor stad. Inte den mest uppenbara turistorten precis, men det finns gott om restauranger och några sevärdheter. Här finns mycket prisvärda hotell och god och stark mat. Det där med stadens två namn kan lätt ställa till problem - det är bra att hålla koll på båda namnen eftersom de används ungefär lika mycket.
 En timme utanför Khorat (med buss) ligger Phimai, som är en riktig pärla. Khmerruiner i hela staden och en ö helt täckt av ett mäktigt Bunyan-träd någon kilometer utanför. Phimai besökte jag inte den här gången, men jag vill verkligen rekommendera er att tillbringa några dagar där.
Efter det korta stoppet i Khorat så drog jag vidare mot den Laotiska gränsen. Nong Khai heter staden som ligger vid Mekongflodens strand. Dit tar man sig med buss eller tåg. Jag valde en buss som tog knappt 7 timmar. Staden är inte särskilt stor, men ganska trevlig, och ser en hel del turism p.g.a. bron över till Laos. Kulturen (och majoritetsspråket) här är mer Laotisk än Thailändsk och stämningen är mysig. Här kan man också tillbringa någon dag - tillexempel med att sitta på någon uteservering och betrakta den livliga gränshandeln som bedrivs med båtar som går från centrala Nong Khai till byarna på andra sidan Mekong. Här finns också en Buddapark med bisarra cementskulpturer som kan vara kul att besöka.
Inget av det där tog jag mig tid med den här gången, utan jag tog direkt en tuk-tuk till brofästet.
Visum till Laos får man vid brofästet genom att ha ett pass giltigt minst 6 månader och 22 dollar i fina sedlar. Om man har ett passfoto med sig kommer man undan med 20 dollar. På kvällar och helger får man även betala en slant i OB-avgift. Jag har för mig att det är ca 2 dollar. Gränsprocedurerna här går lugnt och fint till och en liten buss (som kostar 20 bath) skjutsar alla passagerare över bron. Väl inne i Laos möts man av tuk-tukförare som erbjuder sina tjänster. Ignorera dessa. Gå istället ut på parkeringen och leta reda på en av de större delade tuk-tukbussarna (Saongtaw), de brukar ha fastpris in till centrum (billigare ju fler som åker med samma). Om du känner dig sparsam (snål) och inte har så tungt bagage så kan du istället promenera upp till busstationen som ligger ute vid stora vägen (det är bara några hundra meter) och ta en vanlig stadsbuss. Betydligt billigare och även bekvämare, men tänk på att de slutar gå vid 7-tiden på kvällen.
Den här gången tog jag en delad tuk-tuk med en amerikansk kille, två tjeckiska killar och två thailändska damer. Vi fick betala 80 bath per skalle - det var svårprutat eftersom de vanliga bussarna slutat gå.
I Vientiane finns hotell och guesthouses i alla prisklasser. Jag valde ett ställe där jag bott innan, New Lao Paris Hotell. Inte precis något lyxhotell! Men enkelrummen kostar 130 kr natten, läget är perfekt och personalen är jättetrevlig. Frukosten är mycket tvivelaktig, men det finns alltid kaffe. Rummen har AC och bra badrum.

I Vientiane har jag varit många gånger tidigare. Jag tillbringade t.ex. 5 veckor här 1995! Jag kände alltså inget behov av att besöka några turistattraktioner, utan ville bara ta det lugnt och se vad som förändrats sedan sist jag var här. Den största förändringen är alla bilar som finns nu. Inte så att det är något trafikkaos - Vientiane är fortfarande en mycket lugn stad - men parkering börjar bli ett problem på vissa ställen,

Maten i Laos är kanske inte i allas smak, men jag ÄLSKAR den. Prova så många olika rätter ni törs! Om ni skulle ha svårt för stark mat så finns det gott om vietnamesisk mat att tillgå. Även en hel del franska restauranger finns.
Många turister tycker att Vientiane är en tråkig stad. Den är platt och inte alls så där vacker som t.ex. Luang Prabang. När man tittat på templen, Pathuxai, That Luang och Buddaparken så kan det kännas som om man är färdig med staden. Jag skulle ändå råda er att ge den lite mer tid. Promenera runt och kolla på de gamla husen från kolonialtiden. Både de renoverade och de fallfärdiga har en stillsam skönhet över sig.

Eller cykla eller promenera längs Mekong långt ut åt väster. Där ute finns fortfarande restauranger och barer längs flodstranden.

 På 90-talet så fanns det sådana här barer/restauranger på trädäck ut över floden även inne i centrum. Efter diverse problem med floden så bestämde man sig för att riva allt och bygga en ny stabil strandpromenad. Tyvärr är den nya strandpromenaden ganska ful och tråkig.

Mot Hua Hin

Det här är alltså ingen ny resa, utan fortfarande resan som gjordes i jan/feb.

Mina svärföräldrar har ett vinterhus i Hua Hin och vi brukar försöka få till ett besök när vi är i regionen. Det var alltså ditåt i styrde kosan genom att bege oss till Danangs flygplats. Första etappen gick utmärkt. Vi landade i Saigon, hämtade ut våra väskor. Gick till utrikesterminalen och checkade in väskorna igen. Käkade lite god nudelsoppa och drack lite kaffe. Sedan började vår avgång mot Bangkok ändras gång på gång. När vi till slut kom iväg så var vi tre timmar försenade. Då var vi ju alldeles för sent ute för att hinna med flygbussen som vi hade bokat. De senare flygbussarna till Hua Hin var fullbokade. Vi diskuterade lite hur vi skulle göra: Ta minibuss från Victory Monument (lite dumt när man har bagage), åka ut till södra bussterminalen (ett jäkla meck med dyra taxiresor) eller åka till Makkasan busstation och hoppas att de har någon buss till Hua Hin, Vi chansade på att ta tåget till Makkasan. Som naturligtvis inte hade någon buss till Hua Hin. Sen fick vi alltså likförbannat ta en taxi ut till södra bussterminalen! Naturligtvis skulle vi ha åkt till Victrory istället - det var så pass sent att de bara hade minibussar kvar till Hua Hin i allafall.
Så kan det gå är man är lite klantig och har lite otur. Fördelen med Thailand är att det alltid löser sig. Kommunikationerna är bra, taxi är inte SÅ himla dyrt och i värsta fall kan man alltid ta in på hotell.

Väl framme i Hua Hin ägnade vi några dagar åt att slöa, hänga på stranden och tvätta alla kläder. Vi besökte en ny strand en bit norr om Hua Hin, Tassanee Beach, där det finns en mysig bar/kitesurfingskola. 17 knots som den heter har verkligen trevlig stämning!  www.17knotskitesurfcenter.com
Det var faktiskt så trevligt att jag bestämde mig för att komma tillbaka och ta en kurs. Jag har provat på kitesurfning tidigare, men kom inte så långt utan behöver lära mig mer.

Det var nu tyvärr dags för min sambo Richard att åka hem till Lund och göra lite nytta. Själv hade jag nästan tre veckor kvar. Så jag bokade in mig på en resort på stranden för att lära mig kitesurfa ordentligt. Men jag hade nästan osannolik otur! För första gången under alla år som jag besökt Hua Hin så blev det dåligt väder. Riktigt dåligt väder! Konstiga kastvindar som gjorde kiteandet nästan omöjligt. Kallt väder - en morgon när jag vaknade så var det 10 grader. Det är riktigt kallt när man förväntar sig 30 grader och bara har små strandkläder. Under mina tre dagar på stranden så lyckades vi bara få ihop 2 timmars effektiv kitekurs. Jag hann inte lära mig så mycket, men en dag ska jag lyckas!

Hoi An och vidare färd mot Thailand

Länge sedan jag skrev här nu. Men det är alltså fortfarande samma resa som avhandlas. Jag ger inte upp utan tänkte att jag ska bli klar innan jag ger mig ut på någon ny resa...

Hoi An är väldigt vackert och charmigt. Det är ju också en Världsarvsstad.
Det finns mycket att gilla med Hoi An - den goda maten och de vackra byggnaderna t.ex.Tyvärr finns det också en del saker att ogilla - den extrema anpassningen till turister skapar lite av en Disneylandkänsla.

Vi bodde på ett hotell precis utanför gamla stan. Perfekt med bara 5 -10 minuters promenad ner till floden.

De här vårrullarna var verkligen goda!

Det finns så mycket skrivet om Hoi An i alla guideböcker så jag håller mig kort. Var försiktig med alla skräddarna. De har inkastare och olika metoder för att locka in kunder. Beställ bara om du verkligen behöver/vill ha något. Och pruta hårt! Vi köpte två par shorts. Skräddaren ville gärna sälja på oss diverse kostymer och klänningar, men det gäller att vara tuff. Shortsen är dock väldigt bra!
Jag köpte också ett par "skräddarsydda" sandaler. Man väljer mellan ett antal modeller och färger och sedan görs sandalen i din storlek. Mycket praktiskt - de skär till sulan efter din fots form och mäter så att alla remmar blir lagom långa. Om man beställer på förmiddagen kan man hämta de färdiga sandalerna på eftermiddagen. Däremot ska man vänta någon dag innan man går om kring med dem - limmet måste torka ordentligt.
Man kan även passa på att raka sig (om man håller sig med skäggväxt vill säga). Trevligt att bli rakad och ansad för en billig peng. Detta kan man naturligtvis göra i alla Vietnamesiska städer, men här är de vana med västerlänningar vilket underlättar kommunikationen.

Eftersom vi var i Hoi An i Januari, så var vädret fortfarande lite ostadigt. Jag tog en cykeltur till stranden, Cua Dai, det var en trevlig utflykt, men extremt blåsigt. Man kunde också tydligt se att stranden tagit rejäl skada av vinterstormarna.