Nästa morgon tog jag båten till Koh Wai. Jag tog den långsamma stora träbåten. Trevlig att åka med och det är ju ändå så himla nära så man behöver inte pressa tiden med speedboat.
Dagen innan hade jag fått höra av några lokalbor att pirerna på Koh Wai tagit stryk i den senaste stormen. Det kan man ju lugnt säga! Tre pirer/bryggor hade helt spolats bort. Istället för att gå av vid Paradise som jag hade planerat så fick jag snällt åka med runt ön till Koh Wai Resorts brygga - den enda fungerande. Sedan var det bara att börja gå. Och klättra. Det finns alltså inga vägar på ön, utan bara stigar. Koh Wai må vara liten, men ändå ganska vild på sina ställen. Det hade säkert varit en trevlig promenad om jag haft riktiga skor och varit utan packning - med flippflopps och stor ryggsäck så blev jag rejält svettig innan jag (en timme senare) var framme vid Good Feeling. Good Feeling hade inga lediga rum, så jag gick vidare några meter till Paradise. Där fanns det en ledig bungalow. Det var den minsta bungalow jag sett, men läget var det inget fel på!
Min bungalow. Hela min bungalow....
Min uteplats
Jag skulle kunna skriva massor om hur härligt det var på Koh Wai. Men jag nöjer mig med att lägga upp ett gäng bilder istället:
Vattnet är så klart!
Ibland lägger segelbåtar till utanför
Den vilda kusten på södra sidan
Lätt att träffa trevliga människor
Vänliga strandhundar
Lätt att trivas
Det blev en hel det snorklande och slappande. Härligt! Vem behöver eget badrum? Eller fläkt? Eller lyse på natten? Inte jag tydligen! Jag funderar på att åka tillbaka i vinter....
I det här fallet tog jag beslutet att utsätta mig för ett jobbigt dygn. Jag tog sittbuss till Trat, med byte i Korat! Jag har gjort det förut så jag var medveten om att det inte är det mest bekväma sättet att ta sig dit. Det är ändå helt ok bortsett från att bussen kommer fram klockan 4 på morgonen. Det jävliga ligger alltså i att man får sitta på busstationen och uggla i två timmar innan tuktukarna börjar gå - första båten till Koh Chang går nämligen inte förrän vid 7. Den här gången var det dessutom kallt. Varför gör man då så? Jo det är det överlägset billigaste sättet att ta sig fram och faktiskt också det snabbaste.
Väl på ön fick jag vänta ytterligare en timme innan "bussen" gick ner till Salalphet. Östra sidan av Koh Chang har inte alls lika många turister, så därför går det bara tre "bussturer" per dag. Jag hade bokat in mig på Mangrove Hideaway, ett riktigt fint ställe -både lyxigt och mysigt. Mangrove Hideaway drivs av två franska killar och ligger mitt i fiskebyn.
Utsikt från övervåningen
Jag kan verkligen rekommendera att spendera några nätter här! Mycket avslappnande och trevligt. Man kan t.ex. låna en kajak och ta en tur i mangroveskogen.
Om man gillar fåglar så finns det massor! Jag såg två olika sorters kungsfiskare och även fiskörnar.
Cyklar finns också till utlåning för den som vill utforska södra Koh Chang. Om man vill besöka den fantastiska ensliga stranden Wai Chaek så rekommenderar jag att man lämnar cykeln och går. Det är nämligen mycket brant (man ska i princip över ett berg). Vägen, som från början var tänkt att knyta ihop östra och västra delen av ön, kan vara lite knepig att hitta. Den börjar i svängen på vägen mellan Salakpet by och Salakpeth Seafood. Man följer vägen upp över berget och svänger sedan ner mot stranden på en stig. Ta med vatten och kanske något att mumsa på, för det finns inga restauranger eller affärer på den här stranden.
Efter några härligt lyxiga dagar på Mangrove Hideaway var det dags att dra vidare. Jag hade bestämt mig för att åka till Koh Wai. Under en snorkeltur några år tidigare upplevde jag Koh Wai som väldigt fin och var sugen på att snorkla lite i det fina klara vattnet. Den vänliga personalen på Mangrove Hideaway försökte hjälpa mig med smidig transport genom att ringa och fråga de olika boendena om de skulle komma till Salakpeth och proviantera någon av de närmaste dagarna, men tyvärr var det ingen som hade planer på det. Jag fick helt sonika ta "bussen" runt hela ön ner till Bang Bao - hamnen där båtarna till de andra öarna går. Där tillbringade jag eftermiddagen med en bok och några goda drycker på uteservering och hyrde in mig i ett enkelt rum över natten.
Bang Bao är också en gammal fiskeby, men är numera ett turistcentrum med affärer, restauranger, dykskolor etc. Ändå ett helt ok ställe att tillbringa en kväll.
En av de bästa grejerna med att gå på matlagningskurs i sydostasien är att de nästan alltid inleds med en tur till marknaden. Trevligt att ha möjlighet att fråga om olika ingredienser. Ofta har jag funderingar kring vad olika grönsaker egentligen heter eller när vissa frukter är i säsong.
Kursen hos Tamnak Lao visade sig bara ha två deltagare - jag och en semestrande flygkapten från Guam. Att jag hade varit på marknaden dagen innan gjorde att jag redan hade en del frågor som jag kunde få svar på från våra lärare Leng Lee och Phia Yang. Det var också trevligt att själv kunna svara på alla frågor min kurskamrat hade kring Luang Prabang, mat och Laos i allmänhet. Det var hans första besök i landet och han ville veta så mycket som möjligt.
Själva matlagningen var ganska enkel - snabblagade goda rätter. Det mest spännande för mig var att lära mig göra Jeowbong, den lokala chilipastan. En trevlig dag var det i allafall.
Kvällen tillbringade jag på andra sidan bambubron - på stället med utsikt över floden.
Nästa morgon var det dags att säga adjö till Luang Prabang. Jag hade hittat uppgifter på nätet om en ny busslinje mellan Luang Prabang och Loei i Thailand. Hotellägaren hade inte hört talas om den tidigare, men när jag frågade honom om den (dagen innan) ringde han några samtal och jo visst fanns det en sådan buss. Han bokade in mig och erbjöd sig att skjutsa mig till busstationen. Mycket trevlig service!
Bussen var fin och ganska ny och resan gick genom för mig nya delar av Laos.
Efter en smidig gränsövergång och ytterligare en timmes bussfärd så var vi framme i Loei, en ganska liten och avslappnad stad. Staden har inte precis några sevärdheter och är inget turistmål. Turisterna (mest Thailändare) åker istället till Chiang Khan som ligger vid Mekong, precis vid gränsen mot Laos.
Det bästa minnet från Loei är för mig att jag hittade ett mikrobryggeri som gjorde riktigt god öl! Det drevs av en kanadensisk kille och hans Thailändska fru. Här fick jag (förutom god öl) en hel del information om mikrobryggerier och "finöl" i Thailand.
Som överallt i nordöstra Thailand kan man i Loei hitta riktigt bra boende till billigt pris. Jag bodde på Muanmanee Boutique Hotel för 700 Bath.
Andra dagen i Luang Prabang ägnade jag mest åt att cykla runt och återupptäcka staden. De flesta guesthouses hyr eller lånar ut cyklar och det är ett smidigt sätt att ta sig runt.
För den som besöker staden för första gången så kan jag rekommendera några utflykter:
En båtutflykt till Pak Ou grottorna är ett trevligt sätt att uppleva floden. Dessutom är själva grottorna ganska fantastiska med flera tusen buddafigurer. Man tror att de första buddorna placerades i grottorna på 1500-talet, men grottorna har varit en helig plats i flera tusen år. På tillbakavägen till Luang Prabang besöker man en såkallad "Wiskey Village" där de tillverkar Lao Lao, det laotiska risbrännvinet. Här kan man köpa med sig LaoLao och risvin om man vill eller bara kolla på produktionen. Det finns också en liten textilmarkad i byn.
Om man besöker Luang Prabang i Oktober- November -Decemner så kan man även göra en utflykt till något av vattenfallen i närheten. Väldigt fina! Men längre in på torrperioden (Februari -Mars) så är det dåligt med vatten i fallen och därmed inte mycket att se.
Inne i själva stan så ska man så klart klättra upp på Mount Phu Si. Stämningsfullt och jättefin utsikt. Det finns också en del andra fina tempel att besöka.
En personlig favorit är marknaden. Den riktiga marknaden alltså, inte de små mer turistinriktade inne i stan. Den går under namnet nya morgon marknaden eller Phusi market och ligger en bit utanför centrum. Det tar ungefär en kvart att cykla eller 5 minuter med tuctuc. Här kan ni se alla upptänkliga sorters mat. Dessutom säljs tobak i lösvikt och alla upptänkliga sorters lokala snacks. Numera finns det även en del köksutrustning och elektronik till salu på markanden.
Bananblommor
Sticky rice i olika färger
Citrongräs och kryddträ
Tobak
Att bara strosa runt i stan och dricka kaffe på olika små ställen är mycket rogivande och fotoobjekten närmast ramlar över en.
På kvällen åt jag på en av stadens bättre laotiska restauranger - Tamarind.
Himlans gott! På väg från restaurangen träffade jag några holländska tjejer som jag pratat med föregående kväll. De berättade att de skulle ta en matlagningskurs med restaurangens matlagningsskola nästa dag. Då bestämde jag mig för att också ta en matlagningskurs - inte för att jag lär mig så mycket matlagning på en sådan kurs (jag är ju kock...), men det är alltid ett perfekt tillfälle att lära sig mer om olika råvaror. Tamarinds kurser till nästa dag var fullbokade, men de rekommenderade en konkurent - Tamnak Lao. Tamnak Lao hade gott om platser på sin dagkurs, så den fick det bli!
Det här rör alltså fortfarande den resa som jag gjorde i januari - februari 2016.
Dags att ge sig vidare efter några givande dagar i Phonsavan. Jag begav mig till biljettkiosken bredvid marknaden på den gamla landningsbanan och köpte en biljett. Dagbussarna till Luang Prabang är minibussar, till skillnad från i Thailand så får man gärna ha med bagage på minibussarna i Laos. De spänner helt enkelt fast det som inte får rum inne i bussen på taket.
En del av de vanliga lustigheterna som man får räkna med vid bussresor i Laos: Plötsligt vänder bussen och kör tillbaka - vi har missat att plocka upp några passagerare längs vägen. Tydligen hade de chaufförens nummer och ringde och bad honom vända :) Jag antar att de åker den bussen ganska ofta...
Bussen till Luang Prabang följde en väldigt vacker vägsträckning. Ganska dramatiskt på sina håll med djupa dalar och höga berg. Ganska slingrig och smal väg, men helt ok hel asfalt. Vi stannade som vanlig för en liten mat/kisse/rökpaus efter ungefär 4 timmar. Jag blev ganska förvånad när vi var framme i Luang Prabang bara två timmar efter stoppet. Snabb och ganska bekväm resa alltså.
Man sticker inte precis ut hakan om man säger att Luang Prabang är världens vackrast belägna stad. Du kanske har någon som du tycker ligger ännu vackrare, men du måste ändå medge att det ska mycket till för att slå Luang Prabang.
Tyvärr så börjar staden bli lite smått sönderälskad. Alla vill komma hit. Fullt förståeligt, men en del av den gamla charmen har gått förlorad. Alla verandor ut över floden, som tidigare var uteplatser för de som bodde i huset på andra sidan gatan, är nu restauranger och caféer. Eller så har hela huset byggts om till Guest House eller hotell. Det är fortfarande väldigt trevligt och det är så klart bra att de gamla husen renoverats. En oroande trend är att kinesiska affärsmän köper upp alla hus som blir till salu nu. De förbereder sig för alla kineser som kommer resa hit när järnvägen blir färdig. Jag är osäker på om staden överlever så mycket nya turister som det kommer föra med sig.
Nåväl jag hade bestämt mig för att bo på andra sidan Nam Khan (den mindre floden). Förra gången jag var i Luang Prabang blev jag nämligen väldigt förtjust i bambubron som går över floden. På andra sidan finns det också en hel del guesthouses och småhotell som håller god klass till ett rimligt pris. Jag hade bokat in mig på Villa Ban Phan Luang. Någon dag innan hade hotellets ägare mailat mig och meddelat att man tyvärr lyckats dubbelboka och undrade om jag kunde tänka mig att bo på ett grannhotell istället? Det kunde jag ju ställa upp på. Han erbjöd sig att hämta mig vid bussen och se till att jag hittade rätt hotell. När jag kom fram till staden så ringde jag honom alltså och han kom och hämtade mig på sin moppe. Mycket trevlig service!
Vi körde över den gamla stålbron och jag blev avlämnad vid mitt hotell. Jag har tyvärr glömt vad hotellet hette, men det var mycket trevligt, hade bra frukost och låg nära bambubron.
Bron kostar 5.000 kip "tur och retur" under dagtid, men på kvällarna är den gratis. De tar avgiften för att spara pengar till nästa års bro - bron brukar nämligen spolas bort av floden under regnperioden.
På min sida floden finns en trevlig restaurang där man kan sitta och titta ut mot floden och gamla stan. De har god laotisk mat (om än lite dyr), som är fint presenterad och lättillgänglig för västerlänningar.
Resten av dagen tillbringade jag med att cykla runt i stan. Phonsavan är ingen vacker stad. Uppsmälld längs med vägen i anslutning till en gammal landningsbana. Jag tror att det äldsta huset är postkontoret - det verkar vara det enda huset från kolonialtiden.
På kvällen åt jag mat på stadens indiska restaurang - kul med lite omväxling. Pratade med några tjeckiska killar som berättade att i Sapa i Vietnam (där de varit några dagar tidigare) så hade det legat snö. De hade visat de vietnamesiska barnen hur man bygger snögubbar! Även i Phonsavan var det som sagt riktigt kyligt. En varm dusch innan jag kröp ner i sängen kändes helt rätt!
Nästa morgon kom Bouan och hämtade mig med sin moppe. Han hade erbjudit sig att visa mig runt på plain och jars på sin lediga förmiddag. Vi åkte ut till Jar site 1:
Mycket imponerande och intressant. Det finns sådana här stenkrukor utspridda i hela området, men man bör bara titta på dem på de godkända platserna - hela regionen är ännu långt ifrån rensad på bomber från Vietnamkriget. Det här är ett av de mest bombade områdena i världen.
Landskapet i Xieng Kouang ser helt annorlunda ut än de flesta andra delar av landet. Öppet och böljande. H
Efter att vi ätit lunch på ett ställe i stan så stack Bouan tillbaka till jobbet och jag bestämde mig för att besöka marknaden. En riktigt rolig marknad belägen i en gammal flyghangar.
Det är som sagt ganska fult i Phonsavan. Så här ser det ut bakom marknaden (bredvid busstationen).
Kvällen avslutades på en italiensk (!) restaurang nära mitt guesthouse. De hade öppen spis - riktigt härligt eftersom det var ännu kallare den här kvällen (ner mot 2 grader).
Efter några dagars slappande i Vientiane så var det dags för nya äventyr. Jag hade bestämt mig för att besöka Phonsavan för att titta på Plain of Yars och för att uppleva en för mig ny del av Laos.
Jag tog en tuk-tuk ut till norra busstationen (som ligger en bra bit utanför centrum) och köpte en biljett till Phonsavan. Om du vill resa till Phonsavan så tänk på att det kanske inte står Phonsavan på bussen, utan istället Xieng Khuang som är namnet på provinsen. Busschauffören och stationsarbetarna "samlar" in resenärerna när det är dags för bussen att gå (tidtabellen är inte exakt - bussen väntar en stund med att köra om den inte är full) - då ropar de Xieng Khuang. Men om de ser förvirrade utlänningar så brukar de fråga vart man ska eller be att få se biljetten så att man kommer på rätt buss. Bussen till Phonsavan är liten och inte superbekväm.
På min bussresa träffade jag två trevliga personer som kunde prata engelska och berättade lite om sig själv - en man som var advokat och hans kusindotter som pluggade på lärarhögskolan utanför Phonsavan.
Vägen var till en början bra. Vi stannade efter ca 5 timmar och käkade vid en "vägkrog" - god nudelsoppa. Efter ytterligare en timmas resa började vägen bli riktigt usel:
Tydligen hade stora delar av vägen spolats bort i de kraftiga regnen under regnperioden. Efter ytterligare någon timma kom vi fram till vägbyggena - nu skulle vägen byggas ordentligt! Resan till Phonsavan tog över 10 timmar. När vägen är i skick ska det ta 8.
Bussresor i Laos är kul. Bussarna är det stora transportmedlet nu för tiden. Nästan all post och alla paket skickas också med bussarna - mycket snabbare och säkrare än att försöka använda det usla postsystemet. Bussarna är ofta usla, men människorna är roliga; äter, pratar och sover. Bli inte förvånad om levande djur (höns t.ex) åker inne i bussen. Om man vill ha en bekvämare, men tråkigare, bussresa så kan man istället boka biljett till en lite dyrare VIPbuss - de har AC och inga djur :)
I Phonsavan hittade jag ett ok guesthouse - White Orchid. Mitt stora rum kostade egentligen 200.000, men jag fick det för 150.000 (jag var ju ensam och de små rummen var slut). Guesthouset var ganska tråkigt, men rent, och en stor fördel var att badrummet hade obegränsade mängder med riktigt varmt vatten och bra tryck i duschen!
Det var riktigt kallt i Phonsavan - typ 6 grader på natten, på dagen var det runt 20 - ganska bekväm temperatur när man vill titta på sevärdheter.
Morgonen därpå hyrde jag en cykel och cyklade ut till "Teachers training college" utanför stan. Jag hade helt enkelt blivit nyfiken och tänkte att jag skulle hälsa på min bekant från gårdagen bussresa. När jag kom fram så märkte jag att alla lärarna såg lite nervösa ut - de trodde att det var något officiellt besök som de hade glömt/missat :D Tyvärr så var det studiedag så min nya bekant var inte där. Däremot blev jag visad till "The English Department" där en av lärarna erbjöd sig att visa mig runt. Riktigt kul att se hur det funkar på en skola så här på landsbygden och intressant att hör vilka problem lärarna upplever. De största problemen som min guide Bouan (Bouangern) upplevde var bristen på vettigt engelskspråkigt undervisningsmaterial och att de för tillfället inte hade någon "native english speaker" på skolan. Ett annat problem var att det inte fanns rinnande vatten, vilket gjorde det svårt för studenterna att hålla sina rum rena.
Bouan var en riktigt trevlig kille (ovanligt allvarlig för att vara Laot). Efter rundvisningen frågade han om jag ville förlja med hem och äta lunch med honom och hans fru. Det ville jag ju så klart. Frun (som undervisar blivande förskolelärare) och hennes kollega höll på med lektionsplanering på vardagsrumsgolvet när vi kom, men snabbt plockade de undan och så började de med maten.
På lite drygt en halvtimme hade de lagat bambusoppa, sur bambusallad och några andra rätter. Dessutom hade lite grillad fisk och kyckling inhandlats och riset plockats fram. En riktig festmåltid tyckte jag! Så här gör vi varje dag sa de!
