Mot Laos genom Isaan

Efter mitt smått misslyckade, men ändå trevliga, kitesurfningsäventyr så var det dags för mig att ge mig ut på vägarna igen. Som flera gånger tidigare när jag rest på egen hand så begav jag mig i riktning mot Laos. Nordöstra delarna av Thailand (Isaan) och Laos passar väldigt bra att resa i som ensam kvinna. Stämningen är väldigt lugn och man känner sig aldrig speciellt utsatt.
Från Hua Hin går det en direktbuss till Khorat (Nakhon Ratchasima). Bussen var mycket bekväm och tog ca 8 timmar. Khorat är en väldigt trevlig och ganska stor stad. Inte den mest uppenbara turistorten precis, men det finns gott om restauranger och några sevärdheter. Här finns mycket prisvärda hotell och god och stark mat. Det där med stadens två namn kan lätt ställa till problem - det är bra att hålla koll på båda namnen eftersom de används ungefär lika mycket.
 En timme utanför Khorat (med buss) ligger Phimai, som är en riktig pärla. Khmerruiner i hela staden och en ö helt täckt av ett mäktigt Bunyan-träd någon kilometer utanför. Phimai besökte jag inte den här gången, men jag vill verkligen rekommendera er att tillbringa några dagar där.
Efter det korta stoppet i Khorat så drog jag vidare mot den Laotiska gränsen. Nong Khai heter staden som ligger vid Mekongflodens strand. Dit tar man sig med buss eller tåg. Jag valde en buss som tog knappt 7 timmar. Staden är inte särskilt stor, men ganska trevlig, och ser en hel del turism p.g.a. bron över till Laos. Kulturen (och majoritetsspråket) här är mer Laotisk än Thailändsk och stämningen är mysig. Här kan man också tillbringa någon dag - tillexempel med att sitta på någon uteservering och betrakta den livliga gränshandeln som bedrivs med båtar som går från centrala Nong Khai till byarna på andra sidan Mekong. Här finns också en Buddapark med bisarra cementskulpturer som kan vara kul att besöka.
Inget av det där tog jag mig tid med den här gången, utan jag tog direkt en tuk-tuk till brofästet.
Visum till Laos får man vid brofästet genom att ha ett pass giltigt minst 6 månader och 22 dollar i fina sedlar. Om man har ett passfoto med sig kommer man undan med 20 dollar. På kvällar och helger får man även betala en slant i OB-avgift. Jag har för mig att det är ca 2 dollar. Gränsprocedurerna här går lugnt och fint till och en liten buss (som kostar 20 bath) skjutsar alla passagerare över bron. Väl inne i Laos möts man av tuk-tukförare som erbjuder sina tjänster. Ignorera dessa. Gå istället ut på parkeringen och leta reda på en av de större delade tuk-tukbussarna (Saongtaw), de brukar ha fastpris in till centrum (billigare ju fler som åker med samma). Om du känner dig sparsam (snål) och inte har så tungt bagage så kan du istället promenera upp till busstationen som ligger ute vid stora vägen (det är bara några hundra meter) och ta en vanlig stadsbuss. Betydligt billigare och även bekvämare, men tänk på att de slutar gå vid 7-tiden på kvällen.
Den här gången tog jag en delad tuk-tuk med en amerikansk kille, två tjeckiska killar och två thailändska damer. Vi fick betala 80 bath per skalle - det var svårprutat eftersom de vanliga bussarna slutat gå.
I Vientiane finns hotell och guesthouses i alla prisklasser. Jag valde ett ställe där jag bott innan, New Lao Paris Hotell. Inte precis något lyxhotell! Men enkelrummen kostar 130 kr natten, läget är perfekt och personalen är jättetrevlig. Frukosten är mycket tvivelaktig, men det finns alltid kaffe. Rummen har AC och bra badrum.

I Vientiane har jag varit många gånger tidigare. Jag tillbringade t.ex. 5 veckor här 1995! Jag kände alltså inget behov av att besöka några turistattraktioner, utan ville bara ta det lugnt och se vad som förändrats sedan sist jag var här. Den största förändringen är alla bilar som finns nu. Inte så att det är något trafikkaos - Vientiane är fortfarande en mycket lugn stad - men parkering börjar bli ett problem på vissa ställen,

Maten i Laos är kanske inte i allas smak, men jag ÄLSKAR den. Prova så många olika rätter ni törs! Om ni skulle ha svårt för stark mat så finns det gott om vietnamesisk mat att tillgå. Även en hel del franska restauranger finns.
Många turister tycker att Vientiane är en tråkig stad. Den är platt och inte alls så där vacker som t.ex. Luang Prabang. När man tittat på templen, Pathuxai, That Luang och Buddaparken så kan det kännas som om man är färdig med staden. Jag skulle ändå råda er att ge den lite mer tid. Promenera runt och kolla på de gamla husen från kolonialtiden. Både de renoverade och de fallfärdiga har en stillsam skönhet över sig.

Eller cykla eller promenera längs Mekong långt ut åt väster. Där ute finns fortfarande restauranger och barer längs flodstranden.

 På 90-talet så fanns det sådana här barer/restauranger på trädäck ut över floden även inne i centrum. Efter diverse problem med floden så bestämde man sig för att riva allt och bygga en ny stabil strandpromenad. Tyvärr är den nya strandpromenaden ganska ful och tråkig.

Mot Hua Hin

Det här är alltså ingen ny resa, utan fortfarande resan som gjordes i jan/feb.

Mina svärföräldrar har ett vinterhus i Hua Hin och vi brukar försöka få till ett besök när vi är i regionen. Det var alltså ditåt i styrde kosan genom att bege oss till Danangs flygplats. Första etappen gick utmärkt. Vi landade i Saigon, hämtade ut våra väskor. Gick till utrikesterminalen och checkade in väskorna igen. Käkade lite god nudelsoppa och drack lite kaffe. Sedan började vår avgång mot Bangkok ändras gång på gång. När vi till slut kom iväg så var vi tre timmar försenade. Då var vi ju alldeles för sent ute för att hinna med flygbussen som vi hade bokat. De senare flygbussarna till Hua Hin var fullbokade. Vi diskuterade lite hur vi skulle göra: Ta minibuss från Victory Monument (lite dumt när man har bagage), åka ut till södra bussterminalen (ett jäkla meck med dyra taxiresor) eller åka till Makkasan busstation och hoppas att de har någon buss till Hua Hin, Vi chansade på att ta tåget till Makkasan. Som naturligtvis inte hade någon buss till Hua Hin. Sen fick vi alltså likförbannat ta en taxi ut till södra bussterminalen! Naturligtvis skulle vi ha åkt till Victrory istället - det var så pass sent att de bara hade minibussar kvar till Hua Hin i allafall.
Så kan det gå är man är lite klantig och har lite otur. Fördelen med Thailand är att det alltid löser sig. Kommunikationerna är bra, taxi är inte SÅ himla dyrt och i värsta fall kan man alltid ta in på hotell.

Väl framme i Hua Hin ägnade vi några dagar åt att slöa, hänga på stranden och tvätta alla kläder. Vi besökte en ny strand en bit norr om Hua Hin, Tassanee Beach, där det finns en mysig bar/kitesurfingskola. 17 knots som den heter har verkligen trevlig stämning!  www.17knotskitesurfcenter.com
Det var faktiskt så trevligt att jag bestämde mig för att komma tillbaka och ta en kurs. Jag har provat på kitesurfning tidigare, men kom inte så långt utan behöver lära mig mer.

Det var nu tyvärr dags för min sambo Richard att åka hem till Lund och göra lite nytta. Själv hade jag nästan tre veckor kvar. Så jag bokade in mig på en resort på stranden för att lära mig kitesurfa ordentligt. Men jag hade nästan osannolik otur! För första gången under alla år som jag besökt Hua Hin så blev det dåligt väder. Riktigt dåligt väder! Konstiga kastvindar som gjorde kiteandet nästan omöjligt. Kallt väder - en morgon när jag vaknade så var det 10 grader. Det är riktigt kallt när man förväntar sig 30 grader och bara har små strandkläder. Under mina tre dagar på stranden så lyckades vi bara få ihop 2 timmars effektiv kitekurs. Jag hann inte lära mig så mycket, men en dag ska jag lyckas!

Hoi An och vidare färd mot Thailand

Länge sedan jag skrev här nu. Men det är alltså fortfarande samma resa som avhandlas. Jag ger inte upp utan tänkte att jag ska bli klar innan jag ger mig ut på någon ny resa...

Hoi An är väldigt vackert och charmigt. Det är ju också en Världsarvsstad.
Det finns mycket att gilla med Hoi An - den goda maten och de vackra byggnaderna t.ex.Tyvärr finns det också en del saker att ogilla - den extrema anpassningen till turister skapar lite av en Disneylandkänsla.

Vi bodde på ett hotell precis utanför gamla stan. Perfekt med bara 5 -10 minuters promenad ner till floden.

De här vårrullarna var verkligen goda!

Det finns så mycket skrivet om Hoi An i alla guideböcker så jag håller mig kort. Var försiktig med alla skräddarna. De har inkastare och olika metoder för att locka in kunder. Beställ bara om du verkligen behöver/vill ha något. Och pruta hårt! Vi köpte två par shorts. Skräddaren ville gärna sälja på oss diverse kostymer och klänningar, men det gäller att vara tuff. Shortsen är dock väldigt bra!
Jag köpte också ett par "skräddarsydda" sandaler. Man väljer mellan ett antal modeller och färger och sedan görs sandalen i din storlek. Mycket praktiskt - de skär till sulan efter din fots form och mäter så att alla remmar blir lagom långa. Om man beställer på förmiddagen kan man hämta de färdiga sandalerna på eftermiddagen. Däremot ska man vänta någon dag innan man går om kring med dem - limmet måste torka ordentligt.
Man kan även passa på att raka sig (om man håller sig med skäggväxt vill säga). Trevligt att bli rakad och ansad för en billig peng. Detta kan man naturligtvis göra i alla Vietnamesiska städer, men här är de vana med västerlänningar vilket underlättar kommunikationen.

Eftersom vi var i Hoi An i Januari, så var vädret fortfarande lite ostadigt. Jag tog en cykeltur till stranden, Cua Dai, det var en trevlig utflykt, men extremt blåsigt. Man kunde också tydligt se att stranden tagit rejäl skada av vinterstormarna.

Mera Hue och vidare färd mot Hoi An

Efter en heldag av utforskande av citadellet och staden så var vi något trötta och möra och tog igen oss en stund på rummet. På kvällen gick vi till en restaurang som hotellet rekommenderade för att prova lite lokala specialiteter.

Det var ett ganska enkelt ställe, men absolut proppfullt av en blandning av lokalbor och turister. Vi tog en meny med 5 olika rätter. Alla var goda utom rätten på bilden - tapiokapuddingar med grissvål och krabba. Den lokala ölen Huda slinker dock ner lätt! Smakar som dansk Hof - inte så konstigt kanske eftersom bryggeriet grundades av Carlsberg och namnet är en förkortning av Stor Dansk.
Vi rundade av kvällen på baren DMZ, som hade den är innovativa takfläkten:

Följande dag var det dags att lämna Hue. Synd, för det var mycket vi inte hade hunnit se i stan och många dagsutflykter som man skulle kunna göra med utgångspunkt i Hue.
Vi hade lyxat till det och bokat bil med förare eftersom vi ville ta en tur och titta på några tempel och gravar utanför Hue och även ha möjlighet att stanna och titta på sevärdheter på vägen till Hoi An. Tyvärr regnade de en hel del under dagen, så vi skippade vissa sevärdeter.

Vi stannade till vid en av de många fiskrestaurangerna som ligger vid lagunen halvvägs mellan Hue och Hoi An för att äta lunch. Mycket gott. Richard och jag gjorde misstaget att beställa en krabba trots att vår chaufför (Mr Tien) varnade oss. Vi trodde att han inte gillade krabba - men det visade sig att krabban var hutlöst dyr! Den kostade lika mycket som resten av middagen (inklusive drycken) för tre personer...

På grund av regnet skippade att titta närmare på Danang och Marbel Mountains och åkte istället direkt till Hoi An.

Vidare färd till mellersta Vietnam

Efter fem dagar på Phu Quoc var det dags att flyga vidare. När vi kom till flygplatsen blev vi lite förvirrade. Det visade sig att flygbolaget som vi bokat biljetter av inte precis var ett flygbolag, utan mer en nätresebyrå... Vi fick hjälp att lista ut vilket flygbolag vi skulle åka med av vänlig flygplatspersonal. Efter en del krångel, ett inställt flyg och ett försenat flyg så kom vi till slut iväg. Bytestiden i Ho Chi Min hade då krympt från 2,5 timmar till 30 minuter. Lite problematiskt eftersom man måste hämta ut sitt bagage och checka in det på nytt. Efter att vi fått vårt bagage gick vi direkt till hjälpdisken vid incheckningen och bad om assistans. Först försökte de boka om oss till nästa flyg - men det fanns bara en plats ledig. Då tog en ur personalen ett resolut initiativ. Följ mig! sa han. Småspringande och med bagaget i högsta hugg följde vi efter. Han fixade igenom oss genom security på två minuter och sedan småsprang vi vidare mot gaten där vi fick lämna vårt bagage och kliva på flyget. Mycket bra service mitt i allt strul!

På kvällskvisten landade vi på Hues flygplats och tog en taxi in till vårt hotell. Det var ett litet, enkelt, bra beläget hotell med mycket trevlig personal. Hue Four Seasons heter det (har inget att göra med hotellkedjan Four Seasons) och jag kan verkligen rekommendera det. När vi hade checkat in så blev vi inbjudna att äta med familjen och de andra gästerna. Den lille sonen till ägarfamiljen hade födelsedagskalas och man bjöd helt sonika in alla hotellgäster. Mycket trevligt!
Följande dag begav vi oss ut på stan. Vi ägnade mycket tid åt att utforska citadellet. Mycket trevligt och intressant. Även om det inte är särskilt gammalt och tog mycket stryk när det blev napalmbombat av amerikanerna under Tetoffensiven, så är det stämningsfullt och ger en bra inblick i det kejserliga Vietnam.

Phu Quoc

Efter en maffig hotellfrukost för mig och några extra timmars sömn för Richard så var det dags för oss att bege oss till flygplatsen.
Att flyga i Vietnam är mycket billigt. Ofta kan man hitta enkelresor för 300 kr. När man har så begränsad tid som vi hade och ändå vill besöka olika platser, så är det det lämpligaste färdmedlet. Det man förlorar i upplevelse och utsikt tar man igen i bekvämlighet och tid...
Flygturen till Phu Quoc gick smidigt. Väl där tog vi en taxi till vårt boende. Taxi är inte speciellt billigt på ön, men är ett smidigt sätt att ta sig runt. Efter lite trixande och frågande efter vägen hittade vi vårt "home stay", som i ärlighetens namn mer var ett litet pensionat mysigt beläget i en by ca 6 km norr om Duong Dong. Seaside Homestay heter stället, och jag kan verkligen rekommendera det. Jag tyckte annars det var svårt att hitta prisvärt boende på ön. Ägarinnan Jenny lagar mycket good mat som man kan äta på kvällen (150 000 dong för 4 rätter), kul att bli serverad just det som hon hittat på marknaden eller helt enkelt känt för att laga.

Från vårt boende var det ca 8 minuters promenad till stranden. En fin strand.

Som ni ser på bilderna så var det lugnt och inte överbefolkat på stranden. Där fanns en resort som heter Cocopalm som man kan äta och dricka på under dagen - men var beredd på mycket långsam service.
Om man följer stranden en bit i riktning mot staden (Duong Dong) så kommer man till en offentlig strand och picknickplats. På helgen var här helt fullt av grillande och badande lokalbor. Mycket mysigt. Tyvärr var de inte så duktiga på att ta hand om sitt skräp (trots att det fanns massor med soptunnor utställda).

Det är inte utan att jag kände sympati för de extremt prydliga cocosnötsodlarna som var granne med picknickplatsen. De hade satt upp skyltar med "picknick förbjuden" och "skräpa inte ner".
Vad gjorde vi då på Phu Quoc? Inte mycket! Vi badade och slappade och åt. En snorkligstur blev det också. Och en kväll i stan. Mycket avslappnande alltså.

Vietnam

Långt om länge är det nu dags att ta tag i den utlovade resebloggen. Blogger låg nere under några dagar i Vietnam och sedan tappade jag sugen - det kändes för jobbigt att skriva ikapp på telefonen.

Här kommer nu berättelsen om vår tid i Vietnam. För om jag inte skriver så kan ni ju inte veta:)
You don't know dude - you weren't there!

Andra dagens kväll tillbringades på takbaren på Rex Hotel. Det var här som den amerikanska militärkommandot höll sina dagliga presskonferenser, allmänt kallade The Five O'clock Follies. Det är även namnet på den här drinken:

Mycket trevligt att hänga på den här fina takbaren. Utsikten var väldigt bra även om man inte var jättehögt upp.

Tyvärr så är det väldigt dyrt på de fina takbarerna. Vi gjorde av med 1.4 miljoner!

Tredje dagen i Saigon var en mycket varm dag. Vi bestämde oss för att äta brunch på marknaden Ben Thanh som låg precis utanför hotellet.

Sedan ville Richard gå till Amerikanska Generalkonsulatet - gamla ambassaden. Det är där den dramatiska helikopterevakueringen ägde rum.

Sedan gick vi tillbaka till hotellet för att söka svalka vid hotellpoolen. Richard mådde dock inte riktigt bra. Det visade sig att han hade fått ganska hög feber (smittad av samma förkylning som jag hade innan resan), så han gick och la sig i vårt luftkonditionerade hotellrum och tog en tupplur istället
Jag relaxade vid polen och tänkte på att Saigon är en riktigt trevlig stad som kunde vara värt lite längre tid. Även om trafiken är lite stökig och vädret lätt blir väl varmt.

Det finns mycket mer att berätta egentligen, men så här i efterhand känns det viktigare att hålla det kort. Minns dock våra försök att tolka tutandet i trafiken. Ett, två eller tre tut hade helt klart olika meningar och det verkar vara livsviktigt att kunna tutkoden för att våga köra (eller ens cykla) i stan.